Rundvandring i hamnbyn

Förra helgen var det ett härligt väder. Det var nämligen STORM. Du uppstår oväntade scener som det går att göra en liten berättelse av. Jag står på piren i hamnen och ser på avstånd en kvinna med kopplad hund. Jag står med ryggen mot regnet och vinden och det mesta av kameran i skydd av jackan. Hon passerar bakom mig på väg ut på piren. "Härligt väder" säger hon och travar vidare utåt. Jag tänker att det här blir intressant - och det blir det.

Hon och hunden går längst ut till pirens spets och vänder tillbaka....... Intressant igen!

Vattnet slår över pirkanten ideligen och med kamerans hjälp får jag en bild av rinnande vatten som ögat normalt inte hinner uppfatta, men med kameran får jag hjälp.

Det kommer inte flera damer på piren så jag går bort mot båtklubbens hus. På balkongen i någorlunda lä står tre påpälsade personer och spanar med tubkikare efter fågel.

Eftersom jag emellanåt också gör det, går jag upp till dem för att kolla läget. Jodå - hit blåser det in en del havsfåglar. Detta är en bra skådarplats. Precis lämpligt kommer det in en Tordmule i hamnbassängen, som ser ut så här.

Jag beslutar att vandra vidare men innan jag lämnar hamnen, tar jag en bild på infartsfyren som trots att det är dagsljus, har den röda topplampan tänd. Tittar man noga ser man regnstänken mot den svarta dörren.

Inne i byn träffar jag på en svärm sidensvansar i en havtornsbuske, vilken de håller på att plundra. På gatan finns en vattensamling som fåglarna använder för att både bada i och dricka ur. De är inte stilla en sekund.

Våta och kalla fotografer är inte så trevliga, varför jag nu återvänder till hemmabasen för lite rehab.



Klara förhoppningar

Jag hade för avsikt att här försöka analysera en typ av förhoppning som jag av en händelse kom i kontakt med. När jag funderade kring den förhoppningens omständigheter, förstod jag att det finns ett stort antal förhoppningar med helt olika karaktär.

Förhoppningar är något man oftast bär inom sig. Förhoppningar är kopplade till saker som ligger utanför ens egna möjligheter att styra i detalj. Förhoppningar är positiva för att de inger hopp om ett mål man önskar uppnå. En förhoppning kan gälla för en kort eller lång tid; ett möte - en dag - en månad - flera år. Den tid en förhoppning omfattar, gör förhoppningen viktigare ju längre tid den omfattas av, d.v.s. en förhoppning kan ha ett tydligt värde för mig själv.

Om jag rakt av berättar för omvärlden om en förhoppning jag har, kan dess laddning försvinna. Men om ingen vet vilken förhoppning jag har, är möjligheten att den skall infrias rätt liten. Däri ligger en motsättning. Då jag söker ett jobb blir min förhoppning omedelbart avslöjad och blir också utsatt för konkurrens.
Om jag söker en kärleksrelation, måste jag avslöja min önskan eller manöverera mig i ett gynnsamt läge. Då kan jag antingen bli mött eller bli avvisad.

Här är en uppställning i bokstavsordning samt kommentar över olika förhoppningar:

Blygsamma........            Inte tillräckligt radikala
Brustna.....                     Genom olycka eller dylikt
Falska........                    Byggda på felaktig grund
Fromma......                   Religiösa eller liknande
Grusade.....                    Förutsättningarna förändrades
Kväva......                      Att kväva andras förhoppningar
Kvävda ..........               Någon säger: "Du skall inte....."
Ljusa .....                       "Det ser bra ut........"
Outtalade .....                "Jag skulle aldrig våga....."
Saknade .....                   Konkretisering saknas
Svikna .....                      Han/hon gjorde inte.....
Uteblivna .....                 Jag sade aldrig till min son/dotter/gode vän....
Överdrivna .....               För högtflygande

Jag fick en stark känsla för hur viktiga förhoppningar kan vara i en persons liv.

Vika förhoppningar diskuterar jag med mig själv eller med andra?

Har jag själv gjort klart för mig vilka förhoppningar jag har?

Har jag gjort mina förhoppningar tydliga?

Tydliga inte bara för mig själv?

Vilka förhoppningar bör jag uttala så att omgivningen vet vilka förhoppningar jag har?

Om jag berättar om en förhoppning - blir det lättare att nå målet då?

Storm över Skåne

Nedan ett upprört hav som från NV piskar på mot hamnpiren.

När jag hör på väderleksrapporten att det skall bli hårda vindar, då väcks mitt intresse för att hitta nya motiv att fotografera. Så blev det också nu vid stormen över 1:a advent. Jag sökte mig till en plats som sällan gjort mig besviken vad gäller motiv och mina förväntningar infriades denna gången också.

På andra sidan piren och småbåtshamnen hade ungefär tvåhundra svanar lagt sig i lä. Bland dessa vita fåglar får jag se en Svart Svan

Svart Svan kan man se då och då. Den är egentligen inte en naturlig art här hos oss men en och annan rymmer från djurparker eller liknande. Jag har sett Svart Svan en gång tidigare, men på långt håll. Den här bilden blev inte någon fullträff beroende på att jag omedvetet flyttat en av kamerans inställningar. Det är helt klart en dålig bild, men den är på en Svart Svan.

Nästa bild är ett utbrott av stormen mot vågbrytaren.

Det kan bli lite många bilder på motiv som liknar varandra varför jag gick runt i samhället. Där finns en bronsåldersgrav som består av en lagom stor kulle. På frånsidan av kullen står ett avlövat träd som lämnar sitt bidrag till bilden. Lagom lämpligt dök en blek sol fram och fick hjälpa fram en motljusbild av kullen.

Åter nere vid båtarnas uppläggningsplats fick jag se en snygg akter på en segelbåt som jag kastar lystna blickar på sommartid. Täcket hade blåst av och ligger framför båten. Båttäcken är inte snygga så jag tog bilden från aktern.

Hoppas det blir flera stormar snart!!

Fotofestival

Förra fredagen var det Fotofestival i Eslöv. Eslövs fotoklubb stod som arrangör. Vi hade mycket jobb med att arrangera bildvisningar och stativ för att hänga upp alla bilder som deltog i olika tävlingar. Klubben har under flera år haft tävling mellan klubbar i Eslöv, Vellinge, Ystad och Hörby. Där finns även "Planket" där vem som helst kan hänga upp bilder.

Jag lyckades få fjärdepris i en av tävlingarna med den här bilden:

Det är en mindre damm som jag fotograferade tidigt på våren nära Vanås. Det är inget dramatiskt med den bilden. Jag strövade i området och helt plötsligt var motivet där. Färgerna på algerna i vattnet är i harmoni med färgen på lövverket.

Nästa bild som placerade sig lite mera blygsamt är denna mink som just fångat en sutare. Bilden är tagen vid Bösmöllan i somras. Jag stod bredvid ett stenkummel vid ån och heltplötsligt bara fanns minken där. Jag tror den blev lika förvånad som jag. Den stirrade på mig ett tag och eftersom jag hade kameran färdig var det bara att trycka av. Jag fick ett tiotal bilder på minken innan den försvann till sin fiskmiddag. Man skall ha tur.

Sista bilden som placerade sig är denna Fiskmås som ligger i sitt slarviga rede och ruvar. Bilden är tagen vid Hovs Hallar på försommaren i år. Jag var där med ungefär en veckas mellanrum. Andra gången jag var där låg Måsen fortfarande kvar i boet. Det är en stor fördel med djur som är stilla när man skall fotografera dem, men det är ju inte alla djur som har fattat det.

På en fotofestival ser besökaren en massa bilder och får höra intressanta berättelser från superduktiga fotografer som ofta besökt intressanta platser. En av de fotografer som hade bildvisning i Eslöv, har bott i ett helt år på vardera platsen Spetsbergen, östra Grönland och i Alaska. Svante Lysén heter han. Jag rekommenderar närmare kontakt. På min fråga vilken plats han skulle bege sig till närmast, blev svaret; Teneriffa. Han sade att de kanariska öarna är klart underskattade vad gäller vandring.

Diffust.

Att söka sig till känslor.

Olika personer känner olika saker i sin vardag, känslor som gör att tillvaron för en del personer känns meningsfull och för andra att tillvaron inte alls känns bra. Kanske finns det också de som inte tänker så mycket på sin egen inställning till hur livet gestaltar sig och är nöjda ändå. För mig utgör känslor en väsentlig del av dagen. Jag disponerar min tid mycket mera nu jämfört med dem som skall gå till arbetet. Det innebär att jag tidsmässigt kan välja de intresseområden som erbjuder aktiviteter som innehåller mest av meningsfyllda känsloupplevelser.

Det är angenämt när jag känner att jag blir positivt berörd av det jag gör. Känslan medför att jag helst söker mig till sådana aktiviteter där jag känner att jag kommer att bli positivt berörd. Ju mera positiva känslor jag känner - desto bättre. När det är som bäst kan jag känna: Jag vill.....(göra just detta som.....).

Upplevelser som känns.

Eftersom jag inte ville sluta arbeta kändes de första åren som att något viktigt saknades. Det som saknades var att gå till arbetet. Då jag under rätt många år fotograferat lite nu och då, medförde det att jag kände positivt för att fotografera mera. Med tiden har önskan att kunna se olika motiv blivit mera verklig och jag har kanske blivit lite bättre på just det. Det fordrar övning och bara det att verkligen betrakta omgivningen med ögon som söker uppslag till motiv att fotografera, är en positiv känslomässig erfarenhet.

Motiven hamnar i kameran. Jag kan ibland känna att just det "knäppet" blir en bra bild, vilket känns fint.

Motiven hamnar sedan i datorn. Många bilder måste kasseras direkt när jag ser dem på skärmen. Vissa är så bra att jag vill förfina dem och kanske få dem att bli riktigt bra när beskärning, ljus och färg justerats. Detta känns också fint, för jag förlänger genom detta de tidigare känslorna som kom av att hitta motivet och att få fånga upp motivet i kameran. Det är bara betraktaren av en bild som avgör hur bra bilden är. Den upplevelsen är också en känsla.

Vad är det då jag känner?

De känslor som jag upplever vid de tillfällen som jag berättat om här ovanför, är med ett vardagligt begrepp underliga, d.v.s svårförklarliga. Det är känslor som inte enkelt går att sätta ord på men som jag känner tydligt och som jag gärna vill känna på nytt och på nytt. Kan det vara känslor av lycka? Det vet jag inte. Det finns ju inget som helst obehagligt eller tveksamt med att känna dessa känslor. Det är samma sak då jag blir rörd över människors sätt att uttrycka förnimmelser som de vill föra ut, medvetet eller som bara uppstår. Det är ju enbart angenämt att få uppleva att bli berörd av upplevelser som jag skapar själv (ex.vis att fotografera ett angenämt motiv) eller som andra skapar genom att säga eller göra något som berör mig.

Jag har aldrig hört någon bra definition på sådana känslor. Därför har jag tagit hjälp av berättelsen om Amy som jag återberättar i beskuren form.

Underliga känslor.

Amy var en nioårig flicka som var allvarligt sjuk under flera år. Sjukdomsförloppet gjorde att hon var föremål för uppmärksamhet från sina föräldrar och syskon hela tiden. Ibland var hon bättre och ibland blev hon sämre. Hon kunde inte själv ana vilket hälsotillstånd hon skulle ha i morgon eller på längre sikt och sjukhusmiljön var inte vad hon trivdes bäst i. Ofta upplevde hon djup känslosamhet från sina vårdare. Hon sade då vid flera tillfällen att hon behövde ofta påtår av underliga känslor. Hennes omgivning förstod att hon ville känna tillfällen av lyckokänsla. Hon hann inte fylla tio år. Hennes uttryck stod infört i minnesorden över henne.

Nog är det väl så att vi alla behöver påtår ofta av underliga känslor, likt Amy?


Terapi via internet.

Häromdagen hörde jag på radion att man gjort omfattande studier av personer med vissa psykiska handikapp genom att ge terapi via internet. Det fanns två grupper som undersöktes. Den ena gruppen fick sin vanliga terapi. Den andra gruppen fick terapi via internet. Efter det att studien avslutats kunde man konstatera att i den grupp som fick terapi via internet, sjönk frekvensen av återfall till mindre än hälften jämfört med tidigare. Den grupp som fick den vanliga terapin, alltså inte via internet, behöll sin återfallsfrekvens.

Detta säger att datorer kan användas i ett sådant sammanhang. Nya positiva upptäckter till människans tjänst!

Jag kan göra jämförelser med mitt bloggande och fotograferande. Det berör mig positivt och jag kan själv konstatera att det är på det sättet, (utan kontrollgrupp). Min fru ägnar sig åt släktforskning via internet. Hon kommer emellanåt inrusande och berättar att hon har nu hittat den eller den..... och kan du tänka dig att......Internet berör säkert många på ett bra sätt.

Ett steg till.

Jag kan tänka mig att låta terapi via dator ta ett steg till. Jag kommer nu att skaffa ett antal närbilder på mig själv storskrattande och glatt grimaserande. Dessa cirka femton bilder låter jag bli skärmsläckare, vilket gör att jag får se mitt glada ansikte på skärmen ofta. Det kommer att medföra att jag blir en glad och positiv person som ständigt får min terapi via dator.

Det finns fler besök att göra.

I Skåne lär det finnas ungefär 150 slott med slottsliknande byggnader. Dessutom lär det finnas ungefär etthundra gods eller större gårdar med huvudbyggnader som är eleganta och i vissa fall slottsliknande. Vad är då defenitionen på ett slott? Jag har aldrig läst en defenition på ordet slott,  men jag tolkar begreppet  generöst -  varför inte? Hitintills har jag mellan nittio och hundra slott bland mina bilder och jag har naturligtvis tagit alla bilder själv. Vad beror mitt intresse för slottsbyggnader på? Kanske har det sitt ursprung i att jag växt upp på två egendomar varav den ena egendomen hade ett slott och det andra en tjusig huvudbyggnad med slottsliknande omgivningar.

Den här utflykten gick liksom den förra, österut. Första besöket skedde på Ovesholm. Ibland är det inte så enkelt att kunna fotografera slott, då alla slottsanläggningar inte är öppna för allmänheten. Det hade annonserats om att det var julmarknad på Ovesholm och vid sådana tillfällen brukar det öppna sig chanser till bilder.

Det var ett välbesökt ställe med en jätteparkering. För att vara ärlig tror jag att de flesta var mer intresserade av julmarknaden än av att få bilder på slottet. Det arrangeras kvalitativa julmarknader på ett antal slott i Skåne och det kan ju vara intressant. Vi blev med ett par tomtar och lite pepparkakor. Så tog vi bilder på slottet.

Slottet är byggt i fransk stil runt år 1800. Slottet och hela platsen ger ett väldigt välordnat intryck. Man ordnar julmarknad, kanske av ekonomiska skäl, men vilken slottsherre vill ha en massa allmänhet trampa omkring på sina ägor? Det visade sig också att slottsparken var öppen för besökare, till fots. Slottets ägare är greve Hugo Raoul Hamilton och slottet har vit i familjens ägo sedan 1600-talet.

På platsen fanns också detta uthus som förutom att det var en väldigt ovanlig stenbyggnad, så hade man varit tvungen att stadga upp det.

Vi körde vidare mot nästa delmål. Det är ett av Skånes äldsta herresäten och som inte fanns på den vanliga kartan. Ugerup Säteri hade en stor skylt vid vägen. När vi körde fram mot säteriet gav det ett helt annat intryck än vad intrycket var från Ovesholm. Här var flera anslag om Privat mark och område och stora gröna elektriska skjutgrindar vid infarten till huvudbyggnadens tomt. Dessutom var det mesta övervuxet. Den oförvägne fotografen (alltså jag) gick en runda runt själva tomten och kom så fram så jag kunde få ett par bilder.

Förste ägaren till Ugerup var Jens Holgersen, död 1390. Säteriet är ett av Skånes äldsta säterier. Det har haft många högrestånds-ägare som varit invecklade i ägande och släktskap vid flera av de skånska slotten. Säteriet har därför en lång och rik historia. Men det får en besökare inget intryck av i dag. Enligt uppgift skall där vara mjölkgård och stuteri. En holländsk familj Jellema äger sedan 2006 säteriet.

På vägen hemåt kom vi på att vi skulle passera ett slott som vi försökt komma fram till en gång tidigare men då avbröt vi försöket då det verkade svårt att någorlunda oupptäckt komma nära byggnaden. Vi beslöt att göra ett nytt försök. Bilen parkerades diskret och den oförvägna fotografen (jag) nalkades Ousbyholm gående. Jag gick stora vägen fram och jag såg inte någon och jag tror inte någon såg mig heller.

Ousbyholm ligger vid Hörbyåns utlopp i Östra Ringsjön. Slottet omnämns första gången år 1405. Det har haft ett antal ägare under åren. 1939-84 ägdes det av en norsk skeppsredare Anders Jahre. Nu ägs och bebos det av Anders Tuvehjelm. Ousbyholms ägor har lagts sammans med Fulltofta egendom och dessa båda drivs tillsammans. Platsen verkar välskött och sympatisk.

På vägen tillbaka till bilen fick jag klart för mig vilken kategori trädgårdsmöbler som slottsherren föredrar. Jag tog en bild. Stabila grejor som håller för en godsägare på promenad i parken.

Resa österut en lördag.

Anledningen till resan österut var att jag har ett antal skånska slott som jag inte fått någon bild på ännu. Vi körde iväg med lunchkorgen packad. Vi började på en plats som jag hört en del om tidigare: Araslövs Säteri.

Araslöv har anor sedan i vart fall 1336. Nuvarade huset är ombyggt flera gånger och senast 1991 men det ser i princip ut som det gjort sedan 1807. Stort jordbruk hör till och anläggningendrivs under namnet Araslövs Säteri AB. Till verksamheten hör tre 18-håls golfbanor samt restaurang och hotell. Familjen Ryd driver aktiebolaget, troligen med ägarintressen.

På samma tomt som ovan avbildade hus finns, står också  en  kyrka .

Kyrkan är från 1200-talet och har gått igenom många förändringar under årens lopp. Den har anänts som magasin och under en tid som bostad för Säteriets statare (personal). Den ägs numera av Vitterhetsakademin.

Vi fortsatte på okända vägar. Rätt som det var dök det upp en ovanlig byggnad en bit från vägen. Det såg ut som ett litet slott. Vi körde fram och kom till följande:

                                                                                                                    

Stället hette Harastorp och hade tidigare tillhört Arsaslöv, där vi just varit.  Huset innehölle en festvåning på övre plan och hade i en separat byggnad bredvid en fullständig gårdsbutik med styckat kött och bageri mm.

                                                                                           

Vi köpte lite prova-på grejor och blev väl bemötta av mor och dotter. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att fråga: Går det ihop sig? Jodå, det gjorde det. Vi körde vidare.

Vi  kom till Hammarshus som ligger i utkanten av Kristianstad. Stället ägs av Pär och Pål Frankenius och är sedan börja av 2000-talet.  Det är ett anrikt ställe. Här bodde Christian IV när han planlade staden Kristianstad för snart 400 år sedan. När de nuvarande ägarna hade köpt Hammashus ingick en stor mängd antikviteter. De arrangerade en auktion som tilldrog sig stort intresse både inom och utom landet, då ytterst ovanliga antikviteter såldes.

Alla byggnader som tillhört jordbruket är rivna och jorden är utarrenderad. Här skall bröderna bygga en ny handelsplats för Kristianstad, en storsatsning.

Nu hade det blivit dax för att fika och vi skulle fika på  en maffig trädstam som tillhörde  Pär och Pål. När vi kom fram var där en Gulsparv som hade lyckats få en svart fläck på kostymen, vilket gjrorde att den åkte in i kameran.

Vi fortsatte till slutmålet som var det här stället.

Bäckaskogsc slott ligger på ett näs mellan Oppmannasjön och Ivösjön. Ni har troligen varit där och skälet till att vi körde dit var att mina bilder från förra besöket inte höll måttet och det var läge för nya bilder.

Slottet har varit kloster. Klostret startades vid 1200-talets början men finns inte längre. Slottet är ett av Kristianstads mest besökta turistmål och har ca 150.000 besökare varje år. Där finns en restaurang som används för bl.a. bröllop och i stallet var bara en häst.

Där fanns också en tjusig bröllopsklänning att beskåda och den delar jag med mig av här.

Att måla....

Sedan jag gick med i fotoklubben har jag lärt mig en hel del saker kring fotografi som jag inte visste tidigare. Jag har också lärt mig att det finns ännu fler saker att lära. Jag ställde en fråga till mig själv: Vad betyder egentligen ordet FOTOGRAFI?  Den betydelse ordet har är: ATT MÅLA MED LJUS. Det är ett smått poetiskt uttryck. När jag tänker på ordet en stund känner jag att ordets betydelse stämmer väldigt bra med min känsla för hur foton skapas.

Att måla med pensel i olja eller akvarell är sin sak. Att måla med kamera är en annan sak. Jag har känsla av att människor ser på foton som om de bilderna har ett lägre konstnärligt värde än annan konst. Känslan ligger som vanligt hos betraktaren, d.v.s. mig själv.

Ingen vet på förhand hur en "penselmålning" skall se ut eller veta hur den skall uttolkas. Som jag ser det vet inte någon heller hur ett foto skall värderas eller tolkas. Det är den tolkning betraktaren gör som är den för betraktaren rätta bilden.



Beträffande fotografering har fotografen, till skillnad från målaren ett ytterligare hjälpmedel, nämligen bildbehandling i en dator. Den möjligheten saknas vid målning med pensel. En klar fördel för fotografen. Om fotografen väljer att inte efterbehandla en bild, har då den bilden ett högre värde i betraktarens ögon än en bild som är efterbehandlad??                                                    

Det är inte någon skillnad , enligt min uppfattning.

Det är få förunnat att kunna fotografera ett motiv genom att direkt ställa in bländare, tid och bildutsnitt, bara man ser motivet framför sig. När man fått fram kameran och gjort nödvändiga inställningar är motivet borta. Solen gick i moln eller fågeln flög eller någon ställde sig i vägen. Det är inte lätt att ta bilder under sådana förutsättningar.     

Jag ser det som att fotografering innehåller tre lika spännande moment:

Se motivet!

Ta bilden.

Behandla bilden till bästa resultat i datorn.

Däremot gillar jag inte manipilerade bilder.

                                           

Kylig höstmorgon

Den 15 oktober var en kylig morgon med frost. Klart väder frånsett dimmor, som bara förbättrade effekterna av den uppgående solen. Jag tänkte att detta blir en fin morgon för höstbilder och gav mig iväg med bilen. Skrapa rutan naturligtvis, men först leta på isskrapan. På vägen mot Vikhög kom de första utmaningarna i form av motiv.

Man kan skönja Lund längst bak mot horisonten. Det var ännu inte dagsljus och det höjer effekten i bilden. Jag fortsätter västerut och snart dyker ett motiv till upp.

Det är inte många minuter mellan bilderna men de har ändå en skillnad som märks. Domkyrkotornen i Lund  syns längst bak till höger. Jag kan aldrig låta bli att fota en soluppgång eller nedgång. Varför blir jag inte trött på dessa motiv?

Väl framme i Vikhög träffar jag på en morgontidig person som jag omgående kontaktar. Han har redan varit ute och tagit upp sitt garn.

I garnet finns gissningsvis sju kg. sill. Han håller upp en snygg sill för att vi alla skall få se hur en fet sill ser ut i morgonljus. Ser han ite lite glad ut - fiskaren, som gör detta för sitt nöjes skull. Fisken ger han bort till grannar och vänner.

Som synes är det en bit kvar upp till kanten på fångstkaret så "Fiskarn" lovade att förlänga nätet till nästa gång så att inte alla fotografer skulle bli besvikna.

Solen steg allt högre och lade ett fint ljus över stenarna i piren.

I morgonens delvisa motljus avtecknar sig också en riktig fiskebåt. Här fanns dock ingen skeppare att tala med. Yrkesfiskarna håller nog ledigt på lördagen.

Jag vandrar vidare ut mot yttersta piren för att se om det kan bli något motiv utifrån piren och in mot byn. Då kommer det en person gående efter mig ut mot pirens spets. Han går med raska steg - och -vad har han i handen? Jo, en handduk!?  Men du tänker väl inte bada? Jo det ska jag. Se bevisen:

Det finns flera bilder på detta om någon vill se mera bevis. Bilderna är tagna med hans tillåtelse och är min egendom som inte får återanvändas.

Han berättade att han brukar bada varje veckoslut och att han utvecklat badandet så långt att han inte längre frös när han kom upp. Han satte sig på berget och pratade med mig utan att visa tecken på att han frös. När jag åkte hemifrån var det -2 grader och nu var det kanske +2 till 3 grader i luften. Klockan var när dessa bilder togs 06.33.

Vad kan man inte träffa på tidigt på mornarna?  Fina bildmotiv, fiskargubbe och vinterbadare. Det är ju mycket bättre i Vikhög än hemma i sängen.

Nu började folk att samlas inne i hamnen. Det var hög tid att ta båtarna på land. För detta ändamål hade man skaffat en maffig kran och bilden på denna, får avsluta detta inlägg. Fin bild i motljus.

Det kommer mera - snart.......

Atmosfär av oktober

På bilden här nedan kan man se ett par vattenslöjor som forsar nedför berget. Den bilden kommer från ett ställe som heter Hallamölla och ligger i östra Skåne, inte så långt från Kivik. Jag har tagit bort prickarna från ö i mölla och då blir det hallamolla, vilket är entrénamnet till den här blogen. Det är ett ställe som man gärna kan besöka. Det är ett bra utflyktsmål och man kan gärna ha kaffe och bulle med dit, så att man sätter sig en stund och tar det lugnt.

Det finns en omtalad bok som heter "Tre män i en båt". Eftersom den bokens handling utspelar sig på floden Themsen, är jag inte säker på att det är just de tre männen och just den båten som syns på bilden. Där står SIN på sidan. Kan det betyda Simrishamn? I vilket fall så är det dimmigt och det är det ju ofta på Themsen. Men vad gör dom? Den enkla förklaringen är att bilden i sin helhet är arrangerad. Jag har beställt fram dimma och båt och gubbar och grejor i luften. Alla kan förstå att det inte är billigt att ta en bild.

I söndags morse var jag som vanligt uppe och väckte tuppen. Detta är väldigt viktigt speciellt på söndagsmornarna. När jag tittade ut genom köksfönstret fick jag se att solen höll på att gå upp och eftersom jag av en händelse råkade ha papper och penna liggande framme, gjorde jag raskt ett par teckningar över hur det såg ut. Inte så illa, va?

Hösten kommer naturligtvis att rulla vidare och förhoppningsvis kan det bli flera bilder somblir värda att lägga upp.