Haren Sizzi

 

Haren Sizzi.

Han föddes vid Lasso, där löjorna stimma

i vågor som glittra likt pärlor och vin.

Han kom i det gulaste månljusets timma

till stränder, där ängsgräset blommar som vin.

Han döptes av vinden, som for genom gräset,

till "Sizzi av Lasso" av springarnas ätt,

men kallades hare av folket på näset

och dömdes till döden av jägarnas rätt.

Och dagögat, höken, såg skarpt där neröver:

"Det rör sig, det prasslar i strandlinjens blom,

Jag seglar väl ner när ett mål jag behöver,

Jag skjuter - det kan ej bli värre än bom!"

Och nattögat, räven, gick fram och gick åter:

"Kan undra var Sizzi i kväll håller till.

Kan undra om liten går vilse och gråter,

han kan dock få sällskap i natt om han vill".

Men Sizzi gick glad genom ängar och hagar

och gömde sig djupt in i Råmyra skog,

och bort flögo sommarens rosiga dagar,

och Sizzi fick leva, förunderligt nog.

Och vintern slog bro mellan stränder och öar,

där lövskogens grönska låg vissnad och strödd,

och vit över skogar låg infrusna öar

och vit över ängen, där Sizzi var född.

Då travade döden en dag genom skogen

med herregårdskoppel och blanka gevär,

och jakten tog fart uppåt Hagbergaslogen

och gick nedåt Lasso och stannade där.

Där hörde vi ekot av smällarna sjunga

kring Lasso, kring dalen och skogen och sjön,

där fick han ett skott genom flåsande lunga

och blodet rann rött på den gnistrande snön.

Vid Lasso, där isarna råmande brista,

vid foten av Kvarnklintens vissnande fur,

där tumlade Sizzi omkring i det sista,

där stannade drevet, där blåstes i lur.

Hej så länge.

Vad är det som händer?

Vad är det som händer? 

Det finns en äldre person i Skåne som har en ganska stor

nyfikenhet på tillvaron.

Han tar bilder på många olika saker.

Här har han fått syn på bemannade drönare

i kvällsljus.

Drönarpiloten vinkar vänligt till fotografen.

Men hur har han kunnat komma upp i luften?

Ändå viktigare: Hur skall han kunna komma ner?

Vissa lägger på en kut när de får se fotografen.

Andra försöker att ta sig undan bäst det går.

Vissa flyr på en gräsklippare

med en vänlig vink.

Ovanliga bilar är alltid intressanta att ta bilder på.

Är man inte rädd för vatten i maj månad kan man ta

vattenvägen.

Turister som besöker Skåne är alltid intressanta.

Hej så länge.

VÅR VID SVANSJÖN

Vår vid Svansjön.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,

och vid lägerelden hörde de hans sång.

Och om bettlare och vägmän och om underbara ting

och om sin längtan sjöng han hela natten lång.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:

Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt.

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,

om de vildaste havens vila har jag drömt.

Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,

där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,

ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.

Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,

och vi lekte älg och lejon fjäril tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon vars hjärta var som mitt,

redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,

hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,

och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,

och min rätta väg är hög och underbar.

Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:

Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!

Följ mig broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,

där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.

Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,

mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de salta svarta vatten svalka kinder feberröda,

må vi vara mil från livet innan morgonen är full!

Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda

led jag för min oro, otro och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,

där i vila multna vraken och de trötta män får ro.

Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga

under valv där evigt unga barn av saligheten bo.

Lunds Domkyrka på palmsöndagen.

 

Vid Lunds Domkyrka på palmsöndagen.

Svartklädd och på väg till kyrkan.

Någon är hungrig i bussen

eller

i kyrkan.

En kvinnlig busschaufför.

Ledighetskommittén

Mobilen måste med.

Procession inför högmässan.

Kön var lång.

Hej så länge.

Jag har drömt

 

Jag har drömt jag skulle sjunga vad jag känner,

hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber,

hur i vanvett jag flyr från mina vänner,

och i mörkret till den okände ber.

Jag har drömt att jag en visa skulle sjunga

om alla själarnas fasor, alla himlarnas ljus,

om all världen jag ser dansa och gunga

och darra i dåraktigt rus.

Jag har drömt att när alla stjärnor skina

över vildmark som viskar vad i ensamheten hänt,

att alla vindar som kring tjärnlandet vina,

skulle lära mig kväda vad jag känt.

Jag har tänkt att alla jagande åren,

som ha dödat det jag älskat, som ha stulit det jag fått,

skulle lära mig en visa om våren,

som har bott hos mig och bländat mig och gått.

Jag har trott att alla stormarna som rasat,

i min själ skulle blandas till en vansinnig sång.

Att där jag snavat över helvetet och fasat,

jag skulle lära mig dess visor en gång.

Men se mitt solur mot middagen skrider,

och aldrig har jag sjungit vad mitt hjärta har bett!

Skall jag sjunga först i dödsskuggans tider,

när det ändlösa mörkret jag har sett?