Fotosofen

måndag 27 april 2026

VÅR VID SVANSJÖN

Vår vid Svansjön.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,

och vid lägerelden hörde de hans sång.

Och om bettlare och vägmän och om underbara ting

och om sin längtan sjöng han hela natten lång.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:

Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt.

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,

om de vildaste havens vila har jag drömt.

Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,

där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,

ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.

Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,

och vi lekte älg och lejon fjäril tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon vars hjärta var som mitt,

redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,

hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,

och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,

och min rätta väg är hög och underbar.

Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:

Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!

Följ mig broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,

där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.

Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,

mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de salta svarta vatten svalka kinder feberröda,

må vi vara mil från livet innan morgonen är full!

Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda

led jag för min oro, otro och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,

där i vila multna vraken och de trötta män får ro.

Aldrig höra höga sånger likt fiolers ekon sjunga

under valv där evigt unga barn av saligheten bo.

söndag 29 mars 2026

Lunds Domkyrka på palmsöndagen.

Vid Lunds Domkyrka på palmsöndagen.

Svartklädd och på väg till kyrkan.

Någon är hungrig i bussen

eller

i kyrkan.

En kvinnlig busschaufför.

Ledighetskommittén

Mobilen måste med.

Procession inför högmässan.

Kön var lång.

Hej så länge.

torsdag 19 mars 2026

Jag har drömt

Jag har drömt jag skulle sjunga vad jag känner,

hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber,

hur i vanvett jag flyr från mina vänner,

och i mörkret till den okände ber.

Jag har drömt att jag en visa skulle sjunga

om alla själarnas fasor, alla himlarnas ljus,

om all världen jag ser dansa och gunga

och darra i dåraktigt rus.

Jag har drömt att när alla stjärnor skina

över vildmark som viskar vad i ensamheten hänt,

att alla vindar som kring tjärnlandet vina,

skulle lära mig kväda vad jag känt.

Jag har tänkt att alla jagande åren,

som ha dödat det jag älskat, som ha stulit det jag fått,

skulle lära mig en visa om våren,

som har bott hos mig och bländat mig och gått.

Jag har trott att alla stormarna som rasat,

i min själ skulle blandas till en vansinnig sång.

Att där jag snavat över helvetet och fasat,

jag skulle lära mig dess visor en gång.

Men se mitt solur mot middagen skrider,

och aldrig har jag sjungit vad mitt hjärta har bett!

Skall jag sjunga först i dödsskuggans tider,

när det ändlösa mörkret jag har sett?

fredag 20 februari 2026

Som nu

Som nu -

Jag också ville väl andra

och ljusare stigar att gå-

andra stigar att vandra

förrn mörknaden faller på.

Jag också - skulle man tycka,

kunde väl finna en bro

som leder - om inte till lycka

så bara till vardagsro.

Jag också kunde väl hitta

ett ärende - lika som du.

Det blir lite tradigt att sitta

och stirra tillbaks - Som nu.

fredag 30 januari 2026

När styrkan slår knut på sig själv – en tanke från Landskrona

Ibland promenerar man rakt på en världskändis i sin egen vardag. Som här i Landskrona, där Carl Fredrik Reuterswärds ikoniska skulptur "Non-Violence" står placerad.

Vi har sett den så många gånger förut, på bild eller utanför FN-skrapan i New York. Men att stå inför den i verkligheten, genom kameralinsen, bjuder in till en annan sorts eftertanke.

Det är en bild fylld av kontraster. Den tunga, mörka bronset mot den skira, ljusgröna bakgrunden av träd som strävar mot himlen. Vapnets kalla, hårda syfte som möter den nästan omöjliga mjukheten i knuten på pipan.

I mitt "fotosofiska" sökande efter mening i motiven, fastnar jag just vid den där knuten.

I ett vidvinkelperspektiv, som omfamnar oss alla, är detta mer än bara en symbol mot krig och fysiskt våld ute i världen. Det är också en påminnelse om de strider vi utkämpar i det lilla.

Knuten är den där mikrosekunden av besinning innan ett hårt ord flyger över läpparna. Den är förmågan att stoppa en negativ tankespiral innan den avfyras mot oss själva eller någon annan. Det är styrkan som krävs för att inte agera på impuls, utan istället välja stillestånd.

Att slå knut på aggressionen – vare sig den är global eller sitter i bröstkorgen en stressig tisdag – är kanske den svåraste konstformen av alla.

När jag ser bilden nu i efterhand tänker jag att vi alla bär på förmågan att knyta den där knuten. Det är inte en svaghet att låta bli att "skjuta", det är den ultimata styrkan. Att låta vapnet – oavsett vilken form det tar i våra liv – tystna, så att något annat, grönare och mer levande, kan få plats att växa i bakgrunden.

Sommarbilder