Fotosofen

söndag 29 mars 2026

Lunds Domkyrka på palmsöndagen.

Vid Lunds Domkyrka på palmsöndagen.

Svartklädd och på väg till kyrkan.

Någon är hungrig i bussen

eller

i kyrkan.

En kvinnlig busschaufför.

Ledighetskommittén

Mobilen måste med.

Procession inför högmässan.

Kön var lång.

Hej så länge.

torsdag 19 mars 2026

Jag har drömt

Jag har drömt jag skulle sjunga vad jag känner,

hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber,

hur i vanvett jag flyr från mina vänner,

och i mörkret till den okände ber.

Jag har drömt att jag en visa skulle sjunga

om alla själarnas fasor, alla himlarnas ljus,

om all världen jag ser dansa och gunga

och darra i dåraktigt rus.

Jag har drömt att när alla stjärnor skina

över vildmark som viskar vad i ensamheten hänt,

att alla vindar som kring tjärnlandet vina,

skulle lära mig kväda vad jag känt.

Jag har tänkt att alla jagande åren,

som ha dödat det jag älskat, som ha stulit det jag fått,

skulle lära mig en visa om våren,

som har bott hos mig och bländat mig och gått.

Jag har trott att alla stormarna som rasat,

i min själ skulle blandas till en vansinnig sång.

Att där jag snavat över helvetet och fasat,

jag skulle lära mig dess visor en gång.

Men se mitt solur mot middagen skrider,

och aldrig har jag sjungit vad mitt hjärta har bett!

Skall jag sjunga först i dödsskuggans tider,

när det ändlösa mörkret jag har sett?

fredag 20 februari 2026

Som nu

Som nu -

Jag också ville väl andra

och ljusare stigar att gå-

andra stigar att vandra

förrn mörknaden faller på.

Jag också - skulle man tycka,

kunde väl finna en bro

som leder - om inte till lycka

så bara till vardagsro.

Jag också kunde väl hitta

ett ärende - lika som du.

Det blir lite tradigt att sitta

och stirra tillbaks - Som nu.

fredag 30 januari 2026

När styrkan slår knut på sig själv – en tanke från Landskrona

Ibland promenerar man rakt på en världskändis i sin egen vardag. Som här i Landskrona, där Carl Fredrik Reuterswärds ikoniska skulptur "Non-Violence" står placerad.

Vi har sett den så många gånger förut, på bild eller utanför FN-skrapan i New York. Men att stå inför den i verkligheten, genom kameralinsen, bjuder in till en annan sorts eftertanke.

Det är en bild fylld av kontraster. Den tunga, mörka bronset mot den skira, ljusgröna bakgrunden av träd som strävar mot himlen. Vapnets kalla, hårda syfte som möter den nästan omöjliga mjukheten i knuten på pipan.

I mitt "fotosofiska" sökande efter mening i motiven, fastnar jag just vid den där knuten.

I ett vidvinkelperspektiv, som omfamnar oss alla, är detta mer än bara en symbol mot krig och fysiskt våld ute i världen. Det är också en påminnelse om de strider vi utkämpar i det lilla.

Knuten är den där mikrosekunden av besinning innan ett hårt ord flyger över läpparna. Den är förmågan att stoppa en negativ tankespiral innan den avfyras mot oss själva eller någon annan. Det är styrkan som krävs för att inte agera på impuls, utan istället välja stillestånd.

Att slå knut på aggressionen – vare sig den är global eller sitter i bröstkorgen en stressig tisdag – är kanske den svåraste konstformen av alla.

När jag ser bilden nu i efterhand tänker jag att vi alla bär på förmågan att knyta den där knuten. Det är inte en svaghet att låta bli att "skjuta", det är den ultimata styrkan. Att låta vapnet – oavsett vilken form det tar i våra liv – tystna, så att något annat, grönare och mer levande, kan få plats att växa i bakgrunden.

Sommarbilder