När styrkan slår knut på sig själv – en tanke från Landskrona
Vi har sett den så många gånger förut, på bild eller utanför FN-skrapan i New York. Men att stå inför den i verkligheten, genom kameralinsen, bjuder in till en annan sorts eftertanke.
Det är en bild fylld av kontraster. Den tunga, mörka bronset mot den skira, ljusgröna bakgrunden av träd som strävar mot himlen. Vapnets kalla, hårda syfte som möter den nästan omöjliga mjukheten i knuten på pipan.
I mitt "fotosofiska" sökande efter mening i motiven, fastnar jag just vid den där knuten.
I ett vidvinkelperspektiv, som omfamnar oss alla, är detta mer än bara en symbol mot krig och fysiskt våld ute i världen. Det är också en påminnelse om de strider vi utkämpar i det lilla.
Knuten är den där mikrosekunden av besinning innan ett hårt ord flyger över läpparna. Den är förmågan att stoppa en negativ tankespiral innan den avfyras mot oss själva eller någon annan. Det är styrkan som krävs för att inte agera på impuls, utan istället välja stillestånd.
Att slå knut på aggressionen – vare sig den är global eller sitter i bröstkorgen en stressig tisdag – är kanske den svåraste konstformen av alla.
När jag ser bilden nu i efterhand tänker jag att vi alla bär på förmågan att knyta den där knuten. Det är inte en svaghet att låta bli att "skjuta", det är den ultimata styrkan. Att låta vapnet – oavsett vilken form det tar i våra liv – tystna, så att något annat, grönare och mer levande, kan få plats att växa i bakgrunden.
Sommarbilder
.jpg)
%20-%20kopia.png)
%20-%20kopia.png)
%20-%20kopia.png)
%20-%20kopia.png)
.png)