Jag har drömt

 

Jag har drömt jag skulle sjunga vad jag känner,

hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber,

hur i vanvett jag flyr från mina vänner,

och i mörkret till den okände ber.

Jag har drömt att jag en visa skulle sjunga

om alla själarnas fasor, alla himlarnas ljus,

om all världen jag ser dansa och gunga

och darra i dåraktigt rus.

Jag har drömt att när alla stjärnor skina

över vildmark som viskar vad i ensamheten hänt,

att alla vindar som kring tjärnlandet vina,

skulle lära mig kväda vad jag känt.

Jag har tänkt att alla jagande åren,

som ha dödat det jag älskat, som ha stulit det jag fått,

skulle lära mig en visa om våren,

som har bott hos mig och bländat mig och gått.

Jag har trott att alla stormarna som rasat,

i min själ skulle blandas till en vansinnig sång.

Att där jag snavat över helvetet och fasat,

jag skulle lära mig dess visor en gång.

Men se mitt solur mot middagen skrider,

och aldrig har jag sjungit vad mitt hjärta har bett!

Skall jag sjunga först i dödsskuggans tider,

när det ändlösa mörkret jag har sett?