Barndom

Barndom 

Dikt av Dan Andersson

O, barndom, o gyllene drömmaretider,

Då världen var solljus och god!

Hur ofta när ensam och tröstlös jag lider

Jag dricker mig glömska ur minnenas flod.

Då lever jag saligt i drömmarnas rike,

Med borgar och slott och all världens glans,

Där varje kamrat är min bror och min like

Och nymferna tråda sin ystraste dans.

Där finns för min lycka ej stängande hinder,

Ej bommar som spärra för frihetens färd.

Vad mera om nuet med villkor mig binder?

Jag lever som fordom i barndomens värld.

Och trött vill jag stanna i barndomens värld.

Och trött vill jag stanna i hembygdens dalar,

Och sött vill jag sova på blommande ljung

Och säll vill jag drömma om himmelens salar,

Där döden är dräpt och man är evigt ung.

O, låt mig när solen mot nedgången hastar

Få slumra en gång som i barndomens dar!

Så sjungen då, granar, så jublen då, trastar,

Ty nu är jag liten som fordom jag var.

Jag lutar mitt pinade huvud mot stammen,

Och drömmer mig bort ifrån tvivel och strid.

Så susen då, björkar, ett viskande amen

Så somnar jag in i evinnerlig frid.