Det första ärret märker man inte så mycket av. Det har kommit dit för att en lite äldre kille kastade sten på mig när vi lekte och jag hånade stenkastaren. Jag var i 7-årsåldern och fick mitt straff direkt (såret/ärret). Mina föräldrar tyckte inte att det var något att sy, så det fick läka av sig själv. Jag kan inte säga att det ärret haft någon egentlig betydelse för mig och mitt utseende under resten av livet - men - stenkastningen medförde att jag fick en negativ inställning till stekastaren och den har funnits sedan dess. En stenkastning föranlett av hån, blev ett ärr. En kastad sten innebar en försämrad relation för lång tid. Båda personerna blev drabbade. Blev hånaren drabbad mer än kastaren? Det kanske var rättvist.
Det andra ärret uppkom när jag som en 6-åring med ambitioner, hittade/knyckte en pilsnerflaska som innehöll svavelsyra. Flaskan var försedd med en ordentligt fastsatt kork, varför jag inte förmådde öppna korken. En lösning på detta måste jag hitta. Bakom smedjan stod en elstolpe i marken. Den var fastkilad med stenar, varav en hade den rätta spetsigheten. Jag försökte knacka av halsen på flaskan. Då stänkte svavelsyra upp i mitt ansikte. Det frätte och jag kutade snabbt gråtande hem. Min förståndiga mor tvättade mig med kallt vatten, vilket nog räddade mitt ansikte till eftervärlden, för jag hade fått stänk av syran på flera ställe i ansiktet. Jag vågade inte just då, tala om bakgrunden för henne. Ett märkbart ärr blev det. Summering av funderingar kring det andra ärret:
Korkar skall sitta ordentligt fast i flaskor med svavelsyra.
Effekter av starka ambitioner kan bli helt fel.
Jag har aldrig varit förtjust i pilsner; det har smak av svavelsyra.
Förståndiga mammor är värdefulla.
Rakning försvåras av ärrbildningar i ansiktet.
Ett bra ärr i ansiktet förstärker dock utsendets karaktär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar